Det där med saknad

Saknad. Jag hatar det. Jag saknar honom inte som förr, inte på det där kärleksfulla sättet. Jag saknar inte de där kyssarna som jag nästan kan känna på mina läppar. Nåja, inte lika mycket och inte på samma sätt som förr i alla fall. Jag saknar den där känslan, den där atmosfären runt han och mig. Och jag hatar att vi aldrig pratar nuförtiden. Att det bara finns något, som knappt kan kallas ett Vi, i perioder. Vi har aldrig sagt ord som att "jag älskar dig" eller att man älskar för vi använder de där orden; knullafittakuksugmigslickamigknullamig. Vi har aldrig varit ett vi, vi har aldrig älskat, i sådana fall aldrig öppet. Vi har aldrig varit något annat än rädda sängkamrater med hjärtat av på mitten. O jag har alltid velat lite mer än honom.

men det är inte sån där stark saknad, men ändå.
Jag saknar även pojken. Pojken med hatt. Pojken med hatt o flickan med blek ut.
Och vi ses imorgon, det gör vi. vid 22:00. Jag kommer stinka häst och svett men förhoppningsvis kommer vi vara lika trötta båda två.