We are underground and we don't care

Här ligger jag i soffan med dator ni knäet och ser på Simpsons. Jag har legat här nästan hela dagen! förutom när vi var och handlade på Maxi förståss. Äntligen fick jag balsam och hårinpackning till mitt alldeles för förstörda hår. När jag ser den här bilden längtar jag tillbaka till mitt svarta hår. Jag minns hur många gånger jag har tjatat om att färga håret -speciellt om att färga det svart- och nu har jag tjatat så mycket om att färga håret gång på gång att min mamma inte förvånas om jag kommer hem med hårfärg och ber någon fördela det i håret på mig. Men varje gång jag färgar håret svart, förblir det en just då engångsförteelse. Vilket är synd, för svart är så oerhört snyggt. Men jag tröttnar alldeles för lätt på det. En annan anledning till varför det är synd, är att jag är oerhört söt på den här bilden. Det erkänner jag själv, något jag gör väldigt sällan. Jag vill kunna ha pandahår, men det går inte förrän om en vecka. Mitt hår är för långt och tungt just nu. (Nu börjar Musikmaskinen på femman med min älskling -Jonas Gardell). Dessutom är mitt hår väldigt slitet och blir bara ännu mer slitet och stressad om jag tuperar och fyller på med flera liter hårspray. Inte bra. Eftersom jag bleker håret utsätter jag det för väldigt mycket just nu också. Mamma betalade min första blekning -eller ja, slingblekning rättare sagt- och den kostade tusen kronor. Därför vill jag inte färga över det blonda ännu med risk att göra både mamma och mig besviken på mig. Men i alla fall; jag är söt på bilden.

Jag gillar inte att vara sjuk. Eller, min hals gör ont och hela kroppen är seg och DESSUTOM har jag duschat TVÅ gånger idag. Det där med duschen är ett ganska stort symptom för ohälsa hos mig.

Och nu sjunger man It takes a fool to remain sane på Musikmaskinen och jag finner en känsla av nostalgi från när jag såg The Ark i Kungsträdgården i Göteborg 2005. Where the action is. Och visst var det action när Ola Salo hoppade runt på scen med sina vingar och sina hotpants. Jag vill se The Ark igen, de är så oerhört värda att se. The Ark, Håkan Hellström, Thåström och Kent bör inte missas av svenska folket. Jag tillåter inte det.

Jag har massor jag vill få ur mig egentligen. Flera hela tal som studsar runt i huvudet, som någon dag ska tillägnas en person. Det kommer inte hända, men jag vill det. Jag ska fatta mig kort. Han (han med det stora H:t, han med chokladkyssarna. o alltdetdär) sade att vi är inne i en ond spiral och alltid har varit det. Men det är ju han som har satt oss där. Jag har alltid gjort som han vill. Nu förstår jag ingenting. Vad har han då alltid velat hela tiden? Love is a complicated thing, especially when you're not allowed to call it Love.

Jag skrev nyss ett sms till Thore, han svarade, men jag var ett okänt nummer på hans mobils display. "Vi gjordes till ett pussel o vi hörde ihop en natt i ett stort tomt rum på en luftmadrass".

Han ska flytta till Stockholm i Oktober, och jag är avundsjuk. Jag vet att jag alltid har hatat Stockholm, men den är inte småstaden itself och jag har redan Göteborg. Jag vill inte ha Halmstad heller. Stockholm är precis som Göteborg - en stad med alternativ. Så jag är avundsjuk. Men jag ska besöka honom, se hur en skåning förvandlas till en total nollåtta. Han har redan kläderna. Nej, men ungefär. Haha.

Cocacolamissbrukaren lämnar nu bloggen.