This fire is out of control

Panikparanoia. Ensamheten. Jag ville inte må så här.
Jag vill inte känna att jag nästan bryter ihop, jag vill inte känna att jag vill bryta ihop.

Jag vill vara glad, lycklig. Jag vill ligga i någons famn och veta att den älskar mig,
ha ett safecard,
naivt tro att det kommer vara för evigt.
(but baby, nothing lasts forever)

Det kom igår. Ensamheten. Mamma och Kristin åkte iväg på Ladies night i göteborg igår. Så då blev jag ensam. Och visst hade jag känt mig ensam även om de var hemma. Men medan mina klasskamrater går på soundtrack of our lives utan att ens fråga om man vill följa med, sitter jag hemma och vet att de bara kommer hit och jag står och lockar med en flaska vodka, med panik och ensamhet i bröstkorgen. Så har det blivit mycket nu för tiden. Och jesper, vi som var så nära, bara går runt och leker blind. Idiot. Jag är inne i en period där jag vill kalla alla idioter. Jag orkar inte med världen (eller rättare sagt min omgivning). Kanske är det bara min rädsla för att vara ensam, samtidigt rädslan för att ha någon alldeles för nära.
Men samtidigt, jag är så trött på allt. Jag är trött på att behöva ställa upp, engagera mig.
Jag gör jättemycket på bloggen, det var för helvete jag som var på Barbfest08 fastän jag hade varit sjuk. Jag orkar inte med elevråde eftersom rektorn är helt cp. Jag orkar inte med människor.


och jag vågar inte ringa Lucas.