jag kom som en flicka, gick som en dam, älskad av alla som jag sög av

Sjuttiosjätte inlägget. Vi börjar göra ett riktigt bibliotek här.
Södertälje var ett helvete och jag orkar inte berätta, för jag har redan berättat det ett tiotal gånger och vill man veta får man väl ta och fråga själv.
Jag kan bara säga att jag aldrig har mått så dåligt hemma hos någon och aldrig velat åka hem så mycket i hela mitt liv.
Jag har aldrig hemlängtan heller.

Han har inte blockat mig på msn och jag har inte blockat honom, men det betyder inte att vi kommer prata mer. Det var en tanke som slog mig när jag var där, när jag som mest behövde komma därifrån, och det var att allt Kennet har sagt är bullshit.

Det spelar ingen roll om det var ett tag sen som vi var riktigt nära varann, för jag har försökt bli en så nära vän igen och sist han sa att han var glad över att känna mig var för helvete på julafton. Men nu, när det var ett så oerhört större sos-alarm än vad det någonsin har varit, svarar han på mina sms att han ska jobba och plugga, och att jag får skylla mig själv som åkte dit. Man kan aldrig veta exakt vad som ska hända, och jag visste vad som kan hända efter att jag åkt hem men nu var det inte ens det som hände utan helt andra saker. Jag hade nästan likväl kunnat bli misshandlad, och jag var nära på att bli utslängd.
Och jag bryr mig faktiskt inte ett piss om faktumet att han skulle plugga och jobba, för det enda jag behövde var någonstans att sova och något att äta. Jag behövde bara få komma därifrån. Jag misstänker att han skulle tillbringa tid med sin flickvän -som han bara kommer vara ihop med i några månader. Och ja, Kennet, jag vet att om du läser det här blir du sur men jag vågar skriva så. För du kunde ha funnits där för mig. Hur fan kan du ens våga kalla dig vän längre?
Och jag bryr mig faktiskt inte om att du säger att jag kväver dig för mycket ibland, för oavsett så ställer man upp i en sådan här situation. Man försöker inte göra så att den som behöver hjälp får skuldkänslor. Vänner hjälper man.