February

Nu har redan januari månad gått och jag lyckades precis bli sams med Kennet igen. Det glädjer mig. Det finns så många runt omkring en som man har kännt så länge men som kanske aldrig har gjort något direkt för en, eller som man kanske aldrig finner någon direkt uppskattning av. De som man ytligt kanske står nära men som man faktiskt egentligen inte gör. Och så finns det sådana där människor man inte har kännt länge alls, inte ens ett år, men som man kan utan och innan och som har betydelse för en för att dem på något vis alltid stämmer i personkemi och alltid, så länge man har kännt varann, har funnits där. Hos dem är man trygg.

Många vet om att jag mest ser negativa saker i Halmstad, folket där och Svenssonliv. Ibland är det faktiskt skönt att åka ner till en småstad för att komma bort från storstaden, den där alltid befintliga stressen och känslan och så, men aldrig tänker jag flytta tillbaka till en småstad. Jag tror faktiskt inte att det har med själva staden i sig att göra, möjligtvis att det finns så lite affärer och möjligheter i en småstad, men det är nog människorna som lever i sina alldeles för små bubblor som jag stör mig på. Många som faktiskt bor i Halmstad undrar vad jag menar och blir irriterade och så, men de kan inte se det jag ser. De har inte samma bakgrund som jag och de har inte räddat sig själva genom att flytta därifrån. Elin ser vad jag ser, men det beror på att hon har en mycket större förmåga att se eftersom även hon har erfarenheter.
När jag flyttade till Göteborg ville många klasskamrater åka upp hit för att shoppa. För det första åker man väl ändå upp till någon för att umgås med den och fortfarande behålla kontakten? och för det andra så har man inte alltid pengar till att shoppa bara för att man bor i Göteborg. Och innan jag for mot Göteborg var det enbart två människor som faktiskt kramade om mig, sa att vi skulle höra av oss och fortfarande umgås och så där. Sandra och Maria. Tror ni att jag har kontakt med dem så som de verkade vilja? Nej. Och när jag faktiskt har ansträngt mig så är det ingen som har ansträngt sig för mig.
Så många ville ändå åka upp hit för att shoppa, men ville någon någonsin umgås med mig? Jag har tänkt mycket på det där med vänskapsrelationer, och det är så många som klagar på disansförhållanden osv, att de inte fungerar. De fungerar om man vill att de ska fungera. Jag och Elin har sedan så oerhört många år tillbaka fungerat som en familj. Våra familjer hör på något vis ihop och vi har alltid roligt ihop. Det är alltid en självklarhet att man kan bo hos varandra, äta osv. Sällan nekar vi varandra en sovplats. Jag och Elin har en vänskap där vi inte behöver känna någon press för att vara roliga, för om vi så bara sitter vid datorn eller kollar på en film en hel kväll så har vi roligt. Vi kan sitta och ta det lugnt och prata om saker på vårt egna sätt, sånt som bara vi pratar om, och ändå ha roligt.
Sen tänker jag på Sophie som alltid ska vara så oerhört glad över att se en, men som aldrig anstränger sig för att träffas. Hon har aldrig erbjudit mig en sovplats och har aldrig direkt ansträngt sig för att planera att träffas. För något år sedan ringde jag jämt men sällan är det någon som bara har ringt mig bara för att prata utan någon speciell anledning. Efter den där händelsen på söndagen efter Way out west yttrade hon sig om att "jag är aldrig i Göteborg" och självklart nämnde jag att Emma hade träffat på dem på stan i GBG för ungefär fyra år sedan, och att man då inte hade hört ett enda pip. Och samtidigt, när jag senast var i Halmstad, hette det att vi skulle ses efter min släktmiddag, men då planerade hon ju att träffa någon annan att sticka iväg till. Och hur ofta är jag i Halmstad?

Så ska man ha en vänskap med mig, får man anstränga sig lite, för jag lägger ner alldeles för mycket energi på idioter. Tough, Love has no limits.