I mina hörlurar vibrerar No use for a name (ett band jag lyssnade på för 3-4 år sen) medan jag sitter och känner att hjärtat är lite stressat och kroppen oroad och kan inte riktigt slappna av. Jag har sommarlov men min kropp, mitt huvud, min själ, JAG, vill inte riktigt slå mig ner till ro och andas in luften runt mig och bara njuta av stillsamheten (även om jag sover alldeles för länge redan). Jag oroar mig för hösten och försöker få allting så lätt som möjligt, men jag inser att jag kommer leva ett väldigt planerat liv. Japanska på onsdagskvällarna, jobb på helgerna, timmar av försök att förstå mig på linjära funktioner och algebra och allt det där, en extra timma engelska varje vecka, samhällsuppgifter religionsuppgifter och så ska man få ner historian på pappret. Samtidigt så väntar man på kärlek någonstans som om den ska komma på en galopperande vit häst eller i göteborgsregn men just nu har jag inte förmågan till att förstå, älska, förlåta. Jag vill inte. Jag ser mina vänner-relationer på sockerdricka och ser att vi har blivit äldre och tiderna har förändrats. Jag förstår mig inte alls på er, hur skulle jag kunna göra det? Allting sker bara en gång i livet. Det finns ingen second chance. Inte på riktigt.
Jag lovar er att jag har suttit och skrivit på ännu ett stycke ett tag nu, och kommer inte fram till något vettigt, men jag inser att jag måste börja släppa taget om de som har gjort mig illa. på riktigt. O jag måste säga att jag är oroad över hur klassen kommer se ut i höst, för jag litar inte på någon och att hela tiden behöva vara på sin vakt gör en känslig.
men egentligen, på sätt o vis, orkar jag inte bry mig. för jag vill bara få igång mitt företag nu och visa de som inte tror att det går, att det går. Jag går i pappas stora fotspår.
-
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar