(3 mars 2007)
Jag är ond. Jag är Satans barn. Det förvånar inte mig, så som jag håller på.
Jag fattar inte själv att jag gör det, men allting gör så fruktansvärt ont just nu.
Och jag vill bara att han skall förstå, men det är som om
det är omöjligt att förklara fler gånger för han lyssnar ju inte.
Han vill aldrig prata, jag blir ledsen då.
Och han förstår inte att han gör mig jätteledsen.
Det är mer än en månad sen det tog slut.
Jag slutade gråta efter kanske två veckor,
för jag visste att han tyckte att det var jobbigt.
Nu kan jag inte sluta, inte sen det där...
den där kvällen. Vad hände egentligen?
Jag kan nog inte ens röra honom med fingertopparna
utan att det händer igen. Jag mår illa av mig själv,
hatar mig själv just nu. Jag bara skadar och förstör folk i min omgivning.
Jag önskar verkligen, att han snart sa att han inte orkar vara utan mig
. Att trots det är en lång sträcka mellan, att han måste få ha mig.
Det kommer aldrig någonsin hända. Jag hatar honom för att det inte är vi :(
Och jag hatar att jag hatar honom
Och jag hatar att jag älskar honom
Och jag älskar honom för att han är så underbar
Men nu... vet jag inte längre
Jag hatar mig själv, Satans barn
== 15:08 =================
Orkar inte vara utan honom längre :'(
Har inte pratat ngt i dag, även om det är tidig på dagen o så...
om vi inte hade bråkat i natt skulle det inte göra något.
Då skulle jag ringa o fråga hur han mår o sånt.. eller ngt..
men.. nu... jag kan inte ens ringa. Han är upptagen o blir bara sur. Jag vågar inte ens ringa...
(4 mars 2007)
Försökte få tag på honom flera gånger i går kväll/natt,
men inget svar. Undrar om han undvek mig medvetet.
Bad han ringa, flera gånger. Satt på msn och väntade i sex timmar,
för bådas skull. Men nej, inget där...
Har inte pratat ens via internet på snart 18 h. Och jag orkar seriöst inte.
En minut av hans röst skulle räck iaf några sekunder.
O, saknar honom så. men ingen förstår.
Och jag vill ha hoonm tillbaks. men det kan jag inte få.
För jag förstör bara alltign hela tiden, och han vill inte ha mig.
Nej, för om han ville ha mig, då skulle han inte bry sig om avståndet.
(8 mars 2007)
Kan inte andas. Har drabbats av panik. Är dessutom sjuk,
så svettas o fryser om vart annat.
Förstår inte. Hur fan kan han ringa henne men inte ens mig?
Jag hatar detta. Jag orkar inte mer.
Och jag kan inte säga något till honom, för då vet han att
jag har varit inne på hennes blogg.
Misstänker att det är till henne han ska till.
Jag hatar allt!!!
i ena stunden vill han att allt ska bli som förr, men han kan inte ens ge mig en chans.
Jag orkar inte
(17 mars 2007)
Tråkig Lördag, bestående av panik och självhat
o en stor saknad.
because I miss you so much and I can't make it any longer
Bror, är i Hässleholm, o jag har varit sur i två dar
fastän att jag inte vill, så istället blir jag sur på mig själv.
Hoppas jag inte förstör något, som jag gjort så många andra gånger....
Skulle varit nio månader idag. o det är väl det som tynger mig mest
För jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, hata eller älska...?
O kan inte ens slå en signal, inte säga förlåt för alla misstag
för då stör jag bara. som vanligt.
O snart går jag o lägger mig, för jag står inte ut med tystnaden o saknaden.
men jag vågar inte sova, för jag är rädd för drömmarna
(14 maj 2007)
Och jag önskade att jag hade någon att prata med ikväll, inatt, och morgondagarna. Någon att se solnedgången med,
någon att stanna uppe och se solen gå upp med
Och jag skulle bara prata om allt och ingenting på samma gång
Jag vill ha någon som lyssnar
som delar med sig av sin axel,
sina andetag och sin puls
Någon som bryr sig
och som vill dela kärlek ett långt tag
Finns ni där ute?
(16 maj 2007)
Och allting känns mest som handklovar, runt mina handleder.
Jag vill bara slita mig bort nu. Rädda mig själv, sluta tänka på alla andra (för en gångs skull). Jag känner faktiskt inte för att stanna kvar längre. Varför ska jag göra det? Jag trivs inte någonstans (jo, ett enda ställe på hela jorden) och jag måste hela tiden försöka kämpa för att få mig hörd. Överallt. Och det känns faktiskt bara meningslöst nu. Allt är meningslöst (det finns ingen mening med livet, sorry).
Nu vill jag bara springa, slita ifrån mig alla rep och handklovar som hindrar mig göra så många saker. Som alltid har hindrat mig från att uppfylla alla mina drömmar och som har försökt fatta Mina beslut. (I believe in a thing called love). Och jag var faktiskt nära på o skriva till Dig, för att be dig rädda mig. Men det kommer du aldrig göra igen.
I deras ögon är jag fortfarande lilla Malin, som hade en princessklänning på sitt femårs-kalas. Jag är fortfarande lilla Malin som sprang runt med en bösse mellan jordhögarna i trädgård'n. (Och jag tackar far för att ha gett mig bössen). Och ända sedan den dagen då jag dunsade i golvet och orsakade en massa blodfläckar, har jag fått kämpa för mina egna rättigheter (men det har ni aldrig märkt).
This is how you remind me of what I really am
Och det handlar inte längre om den där gamla ensamheten. Det handlar om att alltid behöva kämpa själv, alldeles själv, på egen hand. Som en ensam soldat. Yuki - den ensamna soldaten.
Och snälla, låt mig bara va
Jag fattar inte själv att jag gör det, men allting gör så fruktansvärt ont just nu.
Och jag vill bara att han skall förstå, men det är som om
det är omöjligt att förklara fler gånger för han lyssnar ju inte.
Han vill aldrig prata, jag blir ledsen då.
Och han förstår inte att han gör mig jätteledsen.
Det är mer än en månad sen det tog slut.
Jag slutade gråta efter kanske två veckor,
för jag visste att han tyckte att det var jobbigt.
Nu kan jag inte sluta, inte sen det där...
den där kvällen. Vad hände egentligen?
Jag kan nog inte ens röra honom med fingertopparna
utan att det händer igen. Jag mår illa av mig själv,
hatar mig själv just nu. Jag bara skadar och förstör folk i min omgivning.
Jag önskar verkligen, att han snart sa att han inte orkar vara utan mig
. Att trots det är en lång sträcka mellan, att han måste få ha mig.
Det kommer aldrig någonsin hända. Jag hatar honom för att det inte är vi :(
Och jag hatar att jag hatar honom
Och jag hatar att jag älskar honom
Och jag älskar honom för att han är så underbar
Men nu... vet jag inte längre
Jag hatar mig själv, Satans barn
== 15:08 =================
Orkar inte vara utan honom längre :'(
Har inte pratat ngt i dag, även om det är tidig på dagen o så...
om vi inte hade bråkat i natt skulle det inte göra något.
Då skulle jag ringa o fråga hur han mår o sånt.. eller ngt..
men.. nu... jag kan inte ens ringa. Han är upptagen o blir bara sur. Jag vågar inte ens ringa...
(4 mars 2007)
Försökte få tag på honom flera gånger i går kväll/natt,
men inget svar. Undrar om han undvek mig medvetet.
Bad han ringa, flera gånger. Satt på msn och väntade i sex timmar,
för bådas skull. Men nej, inget där...
Har inte pratat ens via internet på snart 18 h. Och jag orkar seriöst inte.
En minut av hans röst skulle räck iaf några sekunder.
O, saknar honom så. men ingen förstår.
Och jag vill ha hoonm tillbaks. men det kan jag inte få.
För jag förstör bara alltign hela tiden, och han vill inte ha mig.
Nej, för om han ville ha mig, då skulle han inte bry sig om avståndet.
(8 mars 2007)
Kan inte andas. Har drabbats av panik. Är dessutom sjuk,
så svettas o fryser om vart annat.
Förstår inte. Hur fan kan han ringa henne men inte ens mig?
Jag hatar detta. Jag orkar inte mer.
Och jag kan inte säga något till honom, för då vet han att
jag har varit inne på hennes blogg.
Misstänker att det är till henne han ska till.
Jag hatar allt!!!
i ena stunden vill han att allt ska bli som förr, men han kan inte ens ge mig en chans.
Jag orkar inte
(17 mars 2007)
Tråkig Lördag, bestående av panik och självhat
o en stor saknad.
because I miss you so much and I can't make it any longer
Bror, är i Hässleholm, o jag har varit sur i två dar
fastän att jag inte vill, så istället blir jag sur på mig själv.
Hoppas jag inte förstör något, som jag gjort så många andra gånger....
Skulle varit nio månader idag. o det är väl det som tynger mig mest
För jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, hata eller älska...?
O kan inte ens slå en signal, inte säga förlåt för alla misstag
för då stör jag bara. som vanligt.
O snart går jag o lägger mig, för jag står inte ut med tystnaden o saknaden.
men jag vågar inte sova, för jag är rädd för drömmarna
(14 maj 2007)
Och jag önskade att jag hade någon att prata med ikväll, inatt, och morgondagarna. Någon att se solnedgången med,
någon att stanna uppe och se solen gå upp med
Och jag skulle bara prata om allt och ingenting på samma gång
Jag vill ha någon som lyssnar
som delar med sig av sin axel,
sina andetag och sin puls
Någon som bryr sig
och som vill dela kärlek ett långt tag
Finns ni där ute?
(16 maj 2007)
Och allting känns mest som handklovar, runt mina handleder.
Jag vill bara slita mig bort nu. Rädda mig själv, sluta tänka på alla andra (för en gångs skull). Jag känner faktiskt inte för att stanna kvar längre. Varför ska jag göra det? Jag trivs inte någonstans (jo, ett enda ställe på hela jorden) och jag måste hela tiden försöka kämpa för att få mig hörd. Överallt. Och det känns faktiskt bara meningslöst nu. Allt är meningslöst (det finns ingen mening med livet, sorry).
Nu vill jag bara springa, slita ifrån mig alla rep och handklovar som hindrar mig göra så många saker. Som alltid har hindrat mig från att uppfylla alla mina drömmar och som har försökt fatta Mina beslut. (I believe in a thing called love). Och jag var faktiskt nära på o skriva till Dig, för att be dig rädda mig. Men det kommer du aldrig göra igen.
I deras ögon är jag fortfarande lilla Malin, som hade en princessklänning på sitt femårs-kalas. Jag är fortfarande lilla Malin som sprang runt med en bösse mellan jordhögarna i trädgård'n. (Och jag tackar far för att ha gett mig bössen). Och ända sedan den dagen då jag dunsade i golvet och orsakade en massa blodfläckar, har jag fått kämpa för mina egna rättigheter (men det har ni aldrig märkt).
This is how you remind me of what I really am
Och det handlar inte längre om den där gamla ensamheten. Det handlar om att alltid behöva kämpa själv, alldeles själv, på egen hand. Som en ensam soldat. Yuki - den ensamna soldaten.
Och snälla, låt mig bara va
and so it goes on, but life's go on and I'm not 15 any longer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar