det finns ingen tid

Det är gråmulet ute. Mamma badar fotbad och det är nästan det enda som hörs i lägenheten just nu, förutom Chillis tassande och ljudet från tangentbordet förstås. Jag hade kunnat gå och lägga mig på sängen och stirrat upp i taket och aldrig märkt av tiden. Det finns ingen tid. Det känns åtminstone som om det inte finns någon tid just nu fastän datorn visar klart och tydligt att det är söndag och att klockan är 18:25. Jag vet inte om det beror på att det blev så sent igår, när Chris var här, som jag är på något vis deprimerad och bara stirrar framför mig, eller om det skulle bero på något annat eller om det bara är vädret eller ingenting alls. Jag har kollat på tv och fastän jag börjar skratta så kommer det tårar. Jag känner mig lite ledsen utan att ha något direkt att vara ledsen över. Det är som om kroppen sätter sig i ett lugn för att den behöver lugn, för att skydda mig från stressen som alldeles snart ska komma. Men jag känner att jag behöver vara full av energi istället för denna tomhet. Jag behöver ha energi för att kunna orka med skolstarten och starten av allt annat. Och jag längtar tills ridningen börjar så att jag för en gångs skull får börja röra på mig. Men det känns som om jag i denna stund, denna stund utan tid (18:29), väntar på något. Och visst väntar jag på att få veta om jag är ackrediterad till kulturkalaset eller om jag har fått det där jobbet som skribent på Rockfoto, men denna väntan känns inte som en sådan väntan. Det känns som om jag väntar på att världen ska gå under, att bomber ska falla, att någon ska skjutas, att det ska komma ett oväder som orsakar översvämningar, någon stor tragedi NÅGOT. men vad väntar jag på?

och jag tänker, att kanske har det hänt något. Med någon jag inte längre talar med eller ser eller har kontakt med alls. Jag tänker på farfar för det gör faktiskt lite ont om han har gått bort, för jag vet att han är gammal och att han säkert inte har mycket tid kvar egentligen. Fastän jag inte har kontakt med min farfar, så är han lite som en superhjälte i ögonen på en för att man alltid har sett upp till honom. På 40-talet boxades han på landslagsnivå, och han brukade visa oss sina slitna boxningshandskar när vi var små. Farfar har alltid varit snäll, fastän han alltid har behövt skruva upp hörapparaten för att höra vad man säger. Det är genom honom jag har kunnat spenderat somrar i Knarrhult. Det är hans släktarv. Mitt släktarv, fastän jag säkert aldrig får ta del av det igen.

men om farfar inte har gått bort; vad är det då som har hänt? Vad är det jag väntar på? Att den där läkaren ska erkänna "mordet på Michael Jackson"? Att president Obama, som vi alla har stora hopp om, har blivit skjuten? Väntar jag på ett uppror, kravaller mot Rosenbad? Eller väntar jag på att en bomb ska falla rakt utanför mitt fönster?