Jag har huvudvärk

Det är onsdag. Onsdag nummer två och sista onsdagen under min praktik. Jag är inte där. Jag vill inte vara där.

När jag bestämde mig för att återigen ansöka om en praktikplats på Göteborgsposten var det för att 1; jag skulle inte ha tid till att söka någon annan plats och boka in möten och sånt 2; jag har redan kontakter där och praktikansvarige minns mig nog 3; jag hade oerhört roligt i våras och Göteborgsposten är en oerhört trevlig arbetsplats. Att jag inte valde bildredaktionen nu var för att jag läser journalistik och vill prova på det. Fotograf har jag redan provat och jag kunde likväl få in en fot på en annan avdelning med. Därmed blev jag skickad till nöjet. Jag har inga som helst problem med at jag blev skickad dit. Tvärtom. Ska jag jobba som journalist är det en av de mest lockande avdelningarna. Jag älskar musik och film och jag älskar att få kritisera. Jag älskar att träffa nya människor och gå på stora arrangemang. Jag hade gärna gjort en stor mängd med intervjuer med världens största artister. Jag hade gärna gått runt i leran på festival i en hel vecka och skrivit om musiken och levt för stunden. Men jag är besviken. Mitt arbete på GP har mestadels bestått av att skriva 250-teckens-notiser. De tar ca 3 minuter att skriva. När jag inte skriver dem eller väntar på att få en att skriva, sitter jag och stirrar på dataskärmen framför mig och ibland låtsas jag att jag gör något. Ibland sitter jag och läser alla svenska tidningar på nätet. Jag följde till och med debatten om FRA-lagen som sändes live på Aftonbladet. Visst finns det några saker jag varit med på; en intervju med Markus Krunegård och två biopremiärer. Det är roligt på sitt vis. Men när jag inte sitter och skriver de där texterna som ändå inte publiceras, så sitter jag och har tråkigt. Och tristessen gör mig trött så att när jag till och med ska skriva så kan jag inte skriva. Det finns ingen energi i huvudet och jag kommer inte på något. Jag flödesskriver inte. Skriver jag så kommer det ett ord åt gången.

Tröttheten gör att jag mår dåligt. Min vantrivelse gör att jag mår dåligt. Mitt huvud säger det är bara tre dagar kvar, stå ut men kroppen säger tvärtom. Den stretar emot. Det psykiska sätter sig på min kropp. Jag är trött, jag mår illa, jag orkar inte med någonting. Jag vill inte gå upp på morgonen och det är inte bara för att jag är trött. Och när jag har gått upp och tagit mig till tåget så känns det som om jag har feber. När jag är ute och går så känns det som om jag ska bryta ihop. Det påminner mig om en panikattack jag höll på att få i ettan, på vårterminen. Jag bodde i Partille och då brukade jag gå upp 05:30-06:00 varje morgon. En morgon gick jag upp, såg att det låg snö och att det var kolsvart ute. Golvet var iskallt. Av någon anledning var jag inte alls peppad inför skolan som jag brukar vara. Det kändes bara jobbigt, stressigt. Jag hade inga som helst problem i mina ämnen, jag låg inte efter i något, men det kändes ändå oerhört jobbigt att ta mig till skolan. Något i mig sa att jag blir bara mer stressad om jag inte går, för då får jag mer att ta igen och göra hemma. Det lönar sig att gå. Min kropp satte sig emot, precis som nu. En annan röst i mig sa NEJ. Jag kan inte gå. Jag bör inte gå. Med tanke på min brist på frånvaro, och att jag i princip aldrig har skolkat i hela mitt liv (med undantag från två lektioner) så tillät jag mig vara hemma. Och de gör jag även idag. För det är precis som Blondinbella skrev för några dagar sen; ibland måste man lyssna på sin kropp. Ibland ska man göra det man vill göra och inte det man bör göra. Jag vill inte gå till Göteborgsposen idag. Jag har inte huvudvärk, titeln är en lögn, men jag väljer att inte gå för jag vill inte må dåligt och jag vill inte öka risken för ångest/panikattacker.

Att må bra är vi alla värda.