When I'm gone

Jag har inte skrivit blogg på länge. Det som har hänt sen sist är att jag har varit i Halmstad och påminnt mig själv om hur mycket jag hatar den staden och människorna där. Jag är inte längre en småstadsmänniska. Småstadsmänniskor lever i sina familjer och ska leva sin märkvärdiga liv, som egentligen inte alls är märkvärdiga.

Och igår var det Broder Daniel. Det är helt sjukt, jag vet inte hur jag ska beskriva det mer än trängsel, svett och tårar, underbarheten själv. Mitt hår var helt fail och min BD-tröja var genomblött men det var så värt det. Det vart värt det att stå där och vara allmänt skabbig för det spelade ingen roll. Det här var ett avsked till Sveriges absoluta poplegender.

Jag vet inte mer om vad jag ska skriva.
Jag har så mycket att skriva om egentligen.
Jag såg en bild på Tobbe som barn idag, ståendes bredvid Ronny. På något sätt vill man att allt ska gå tillbaka till det vanliga men jag kan inte. Han förtjänade det utbrottet så oerhört mycket och jag borde ge honom mycket mer sanningar. Jag kan inte ens se bilder på han som barn. Det är alltid han, oavsett ålder, och bilder på honom skrämmer mig och påminner mig om sanningarna bakom hans ögon. Ögonen påminner mig om vad han har gjort och hur han mår, hur han gjorde mig så oerhört paranoid.

Jag orkar inte det här. Jag orkar inte mitt liv just nu.
Jag vill bort, men ändå inte. Jag vill vara fri och jag vill andas
och jag vill leva.



Jag har dessutom fått fotopass till kulturkalaset, det är bra!