Take Off

Inatt drömde jag om Take Off igen, jag som aldrig drömmer om djur. Men i drömmen var han svart och jag skulle sitta upp på honom barbacka. Vi skulle hoppa, ganska stora hinder, och jag vet att det är något jag skulle vägra i verkligheten. Jag vill inte hoppa utan sadel, med stigbyglar är det helt okej, men inte utan sadel. Det är svårt att få en bra sits och dessutom glider man lätt när man rider barbacka. I alla fall, jag drömde om Take Off. Det är snart ett halvår sen han avlivades. När jag vaknade kände jag hur min kudde luktade ridsportsaffär. Jag önskar att jag hade tävlat Take Off, att jag hade använt mitt träns och mina benlindor på honom.

Det var första gången som jag besökte HFK, som jag blev totalförälskad i Take Off. Jag fastnade nog för den där godheten i hans ögon, värmen som kändes mot mina handflator när han andades ut. När jag började rida på HFK:s ridskola valde jag också att gå skötarkurser så att jag kunde bli skötare på Take Off. Det började med att ha honom en gång i veckan, sedan tre, och till sist fem. Det var inte så mycket till skötarskap, att stå och borsta en häst en liten stund varje dag, men det var alltid skönt att ha någon där. Någon som gjorde en lugn. Någon som gjorde att man glömde bort världen.
Det är helt sjukt att det är redan fem år sedan jag träffade Take Off. Och det är nästan fyra år sedan han lämnade Halmstad för att infinna sig "i tjänst" i Umeå. Jag fick aldrig säga adjö. O jag saknar dig,