atombomb

Kanske är det egentligen meningen att vi för länge sedan kom till en punkt där vi skulle skiljas åt, så att vi nu ska börja leva våra egna liv. Men om det är det som är meningen är det någon som har skapat den meningen och inte är det jag eller du, och jag tror inte på Gud.
Det har aldrig varit vi. Vi har aldrig varit Romeo och Julia eller Robin Hood och Marion, Lady och Luffsen. Det vet vi om. Och kanske känns det konstigt ibland, kanske är det inte meningen att vi ska vara så nära varann, kroppsligt som mentalt.
Konstigt att vi trivs med det emellanåt.

Ingen förstår vad jag skriver om här, jag tänker inte lägga kraft på att berätta heller. Men jag står i en korsning och jag undrar om jag ska gå den vanliga, gamla väg som jag alltid har gått eller om det är dags att prova en annan.

Det är klart jag är rädd.
Jag är rädd för att vara ensam. Men just nu finns det väl ingen så nära mig som jag vill ändå.


På nyår blir det att vara hemma hos Becca i angered och äta gott och mestadels se massor av film. Jag känner inte för att sitta och supa. Jag känner i alla all inte för att gå på supafest och maskerad.

usch
jag får ångest över mitt liv
det står helt stilla
det är mörkt ute
mitt rum ser ut som hiroshima