Relationer

Efter fyra veckors praktik med arbetstiderna 09:30-17:00, fem dar i veckan, är det äntligen helg och lov. Äntligen får jag tid till att göra ingenting om dagarna! Nej, men allvarligt, nu kan jag se mer på film, mer på tv, ligga och lata mig, gå hela dagar utan att behöva bry mig om vad jag ska äta nästa dag, kanske ta något träningspass och träffa kompisar och så. På fredag är det 18årsfest i Halmstad, och dagen därefter en reunion på förra årets Alla hjärtans dag-fest. Det var en väldigt rolig kväll men någonstans vill jag inte att den ska sluta så som den gjorde då. Fast samtidigt så vill jag kunna känna det där jävla kicket igen. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Och jag hade faktiskt inte druckit något, inte när klicket klickade.

Jag är trött på pojkar. Inte män. Pojkar. Sådana pojkar som aldrig riktigt kan ta ansvar för vad de säger och gör, för vad de på något sätt utlovar. Jag är trött på att gång på gång dra till mig pojkar som lever i de minsta bubblor som någonsin har funnits, som är idioter, som knappt vet om Fredrik Reinfeldt är vänster eller höger, röd eller blå, som bara intresserar sig för en enda sak och tror att BARA för att jag tycker sex är ett så oerhört roligt ämne, har jag inget annat att prata om och är inte alls en djup person. Jag är trött på människor som kallar mig pessimist med negativ landning, de som inte kan inse att min personlighet är uppbyggd på mina starka åsikter, min envishet och det faktum att jag är realist.

Många har hört mig säga det senaste året att nej, jag vill inte vara i ett förhållande. Och på sätt och vis vill jag inte det heller för jag tänker inte offra så oerhört mycket av mig själv igen. Jag tänker inte lägga mig ute i öken och låta hyenorna ta mig. Samtidigt är jag så oerhört trött på att uppfattas fel, att aldrig vara ett seriöst kort, att ingen intresserar sig för vad jag intresserar mig för, att ingen förstår varför jag tänker och tycker som jag gör. Men jag är ganska dum också. Faller jag för någon gör jag vad som helst för att få vara med honom även om han inte vill ha mig. Det slutade med bitchslaps och tystnad.

Jag har alltid tänkt att det måste vara fel på alla andra, att alla andra gör fel. Men tänk om det kanske är jag? Kom nu inte och säg att det inte skulle kunna vara fel för alla kan göra fel liksom alla kan göra rätt. Jag menar, tänk om jag verkligen är alldeles för frispråkad om sex? Att alla ser det som en invite "kom och ta mig" och därför inte kan tro att jag någonsin har ett hjärta nog att känna något på riktigt. Tänk om jag är alldeles för på när jag är upp över öronen kär, tänk om jag är för tillbakadragen när det inte alls är så? Tänk om jag har alldeles för starka åsikter, eller alldeles för mycket erfarenheter för att någon någonsin ska kunna förstå och hantera mig? Tänk om jag har en alldeles för "modern" syn av min framtid? Att jag inte vill gifta mig, bara vara sambo. Tänk om jag är alldeles för frireligiös eftersom jag har bestämt mig för att gå ur svenska kyrkan och inte döpa mina barn? Tänk om jag är såpass modern som inte firar jul på ett Svensson-vis att ingen någonsin kan se en framtid med mig?

Men å andra sidan -det är den jag är. Jag tänker inte hålla käften för att människor antingen är för pryda eller för överkåta. Jag tänker inte gifta mig för någon annans skull. Jag tänker inte yttra mig om känslor som jag inte ens har.
Och jag behöver faktiskt inte lita på någon. Jag behöver inte lita på allt och alla jämt. För jag borde vara smart nog att inte göra det.

Men jag önskar fortfarande att det fanns någon som kunde säga mer än "mm" när jag skriver:
Och när världen ligger öde, och stockholm håller andan känner jag mig så oerhört ensam.