Jag förlorar kriget med mig själv

Av någon anledning råkar det bara bli så att jag bloggar allt som oftast enbart en gång i veckan. Jag önskar att jag hade mer tid, men det har jag inte just nu. Jag har åtminstone svårt att se den tiden. Jag har gått i skolan i ungefär tre veckor nu. Vissa saker fungerar jättebra, mina profillärare är exempelvis jätteroliga och pedagogiska och jag trivs jättebra med dem. Jag är peppad inför att börja vårt tidningsprojekt och jag är ganska peppad inför APU (för jag vet att APU alltid ger mig något). Men som sagt har jag bara gått i skolan i tre veckor och jag håller redan på att bränna ut mig. Jag har redan anlag för att få ångestattacker, eftersom dessa har kommit smygandes de senaste 8 åren. Förra året hade jag ganska mycket ångest, men det försvann. Jag är heller inte en stressad person men ändå vågar jag nu erkänna att mitt schema är alldeles för hektiskt. Och det värsta är att jag egentligen inte vill ändra på något, men om jag inte gör det kommer jag förlora hela mig i ett stort svart hål och det kommer inte finnas kvar något alls. I fredags kände jag att allting började bli för mycket, men valde att ändå åka till stallet för att förhoppnignsvis slappna av som jag alltid gör där. Istället kände jag att jag knappt kunde andas under galoppen och hade ingen pratlust med någon alls efter ridpasset. Det var så att jag funderade på att inte åka till Halmstad i helgen. (Men eftersom jag inte träffar Tobbe förrän tredje oktober valde jag att ändå åka)
Jag vill inte sluta rida för jag slappnar alltid av och kopplar bort all stress när jag kommer iväg till stallet. Jag vill inte sluta japanskan för jag tycker att det är en såpass rolig kurs. Jag vill inte sluta engelska c för den kan vara bra att ha. Båda språk-kurserna visar dessutom att jag är engagerad. Jag vill heller inte ändra mitt projektarbete för jag behöver det nu, det där engagemanget, och det kommer inte göra annat än att gynna mig.
Men jag har inte tid till att gå ut med hunden, eller sitta och se på tv. Jag har inte tid till stanna upp till tre en helg och vara helt själv. Och jag har skrivit fyra dikter sen 2008.
Det skrämmer mig att ett sånt starkt intresse som poesin har försvunnit, att den glider ur mina fingrar. Är det jag som glider iväg? Smälter min personlighet av? Är jag färglös?