Hyper-Insomnia-para-Condriod.

En gång i tiden låg jag alltid med samma musik i öronen för att somna. Det var musik som jag kände igen mig i och som på något vis förklarade min egen innersta frustration, och som framför allt förstod mina problem (t.ex sömnproblem). Denna musik gjordes av Sum 41, och jag vet att jag kan ha skrivit tiotals inlägg om just dem och kanske inte i just den här bloggen men sammanlagt de senaste åren. Det är ändå ett band jag började lyssna på 2002. Det är åtta år sen. Det är klart dem fortfarande betyder mycket för mig och det är därför jag lyssnar på dem nu. Och jag var alltid ensam om att gilla dem, älska dem, dyrka dem, förstå dem och bli förstådd och drunkna i deras musik. Annars kändes det alltid som om det var jag mot dom och ingen annan. Sum 41 gjorde så att jag inte kände mig ensam i alla fall.

I lördags drogs jag flera år tillbaka. Jag drogs inte ens tillbaka till ett speciellt årtal, utan bara en tid, en dålig epok, av mitt liv. En epok där jag började sminka svarta tjocka kajalstreck runt ögonen, bar nitarmband och klä mig i svart. Men det handlar inte om det, jag trivdes att se ut så. Det var jag och jag gillade att få vara annorlunda och visa vem jag var för eftersom ingen annan gjorde det -vem skulle göra det? Men nej, det handlar inte om kläder och smink och sånt. Det handlar om att ha känt ett visst utanförskap för att man vägrar ställa sig i en grupp och utgå från dess "kriterier", normer, regler, moral, stil. Det handlar om att känna att man alltid har ansträngt sig för alla andra men ingen någonsin har ansträng sig för en själv. Att man alltid försöker sitt bästa men att det finns någon slags nonchalans där folk inte bryr sig. Där alla upplevs falska och man är den enda som faktiskt verkar ha en åsikt och viljan att få uttrycka den fritt. Mina klasskamrater kunde ibland inte beskriva andra människor med ett annat ord än just ordet "snäll". Ordet "snäll" är meningslöst, det betyder absolut ingenting -speciellt inte om det är det enda man kan säga om någon. Och det finns tusentals ord att beskriva en människa.

När jag satt på den där festen i lördags tyckte jag synd om min pojkvän som hade kommit dit utan att egentligen känna någon, och behöva uppleva just min verklighet. En verklighet jag trodde var borta men som tydligen aldrig har försvunnit. Människor ändras inte. They never do. Precis som på alla fester var alla fulla men just den här festen kändes allt så oerhört patetiskt och barnsligt. Det kändes faktiskt som att befinna sig på ett barnkalas för tio år sen. Speciellt när jag såg ondskan framför mig. Den ondskan jag alltid har sett sen tidig barndom i en och samma person. Jag har länge trott att ondska inte uppkommer naturligt, och jag kan fortfarande vara osäker, men gällande den här personen tvekar jag. Personen kom in i köket där jag och Tobbe satt, sjukt uttråkade, och drog undan en stol som S satt på. Grejen var att S hade en annan person lutat mot sig, och eftersom båda var fulla och utan balans ramlade båda två ner på golvet. Man såg att ingen av dem tyckte det var kul. Ond person nummer 1 bryr sig inte alls, går över personerna och sätter sig där person nr 2 hade suttit. Utan ett enda tecken på medkänsla, empati/sympati eller att hon skämtade satte hon sig mitt emot oss och frågade oss hur vi mår. Ingen av oss svarade. Och en minut efter det bestämde jag mig för att vi skulle dra därifrån. Det gjorde vi rätt i.

Jag får stå för att jag bestämde för att sticka, och att jag ljög om varför. Men ingen frågade förrän två timmar efter att vi var borta, så hur mycket energi ska man lägga på att bry sig?