Och jag glömmer bort att andas

Igår åt jag frukost vid tre-tiden på Mcdonalds i Kållered. Lång färd för att äta frukost som bestod av en nio bitars Mcnuggets-meny ja! Det var jag och Becca. Vi satt och åt, pratade i typ flera evigheter på Mcdonalds tills vi var tvugna att gå därifrån eftersom hennes dator skulle på rehab. Sedan tillbringande vi någon timma eller två på hennes balkong. Slappt och skönt.

När jag kom hem fick jag en lagom fin, inte helt ovanlig, jag-kan-inte-andas-attack som många tror är panikångest. Jag vet inte vad det är, jag vet bara hur länge de attackerna har existerat i mitt liv, när de brukar komma och hur mycket de hindrar mig.
Det var på ett Nissaström-läger med "Kompisklubben" som jag för första gången kände så, tror jag. Vi satt i kyrkan -där vi självklart skulle sitta och be och lyssna på crapabputGod och sånt- och helt plötsligt kändes denna klump i halsen. Jag vet inte hur jag ska förklara attackerna; det behöver inte vara något som försigår i mitt huvud, det behöver inte vara något som kommer krypande som gör att man faktiskt kan hindra det. Nej. Helt plötsligt sitter man där och känner hur en liten klump i halsen växer sig ännu större på bara någon sekund. Man suckar. Man tror att man kan behöva något, som cigg, eller liknande. Det funkar inte. Det blir nästan värre. Under attackerna vill jag bara hem, lyssna på musik, sitta och skriva eller gå och lägga mig. Attackerna utlöses sällan när jag är ensam. Det är när jag är med folk, oftast med många, eller man är ute sent kvällstid. Jag kan inte andas.
Jag tror inte att någon av er som inte har sådana här attacker kan förstå dem. Därför kommer ni aldrig förstå om jag tvekar att åka någonstans då jag är livrädd för att få en attack. Ni kommer knappt förstå mig när jag har en attack. Ni kommer inte förstå att det hjälper inte med vatten.
Snälla, lyssna på mig när jag är i mitten av den hurrikan av panik eller ångest eller vad det nu är försigår.