På botten av ett hål

Jag har landat efter Halmstad och Södertälje nu, tror jag. Det blev att åka hem med swebus från Södertälje till Göteborg i Fredags. Sju timmars bussresa genom Sverige, fy fan. Mamma och Benny hämtade mig på Nils Ericsson och vi körde hemåt. Jag åt; köttbullar och pasta, och sen var det dags att åka mot Göteborg igen. Det var ju Thåström och Kent i Slottskogsvallen.

Thåström är en väldigt speciell artist, hans konserter likaså. Det är lite synd att han inte valde låtar som Djävulen o jag, Hon o Han, Karenina osv men det var ändå en hyfsat bra låtlista. Väldigt många låtar är långsamma, akustiska, och därför vet inte publiken hur de ska beté sig. Ändå är det en sån oerhört stor, härlig känsla av makt. Thåström utstrålar makt. Han är Gud. Visst var det väl en stor andel av publiken som var 40+ och inte direkt där för att lyssna på Kent. Men dessa människor kunde verkligen ta del av låtar som Du skall va president, Märk hur vår skugga och Die Mauer.
Sen var det ju dags för Kent. Det var helt fantasistk. Det kändes som en slutkonsert, fastän det inte var det. Den här spelningen slog nog allt. Kent på slottskogsvallen och Håkan på skandinavium är årets bästa konserter, no doubt. Under någon av de sista låtarna fick jag dog en ångestattack, låter kanske lite "emo" men det bara blev så. Och under sista låten (mannen i den vita hatten) sköt de ut konfetti. Och det var en sån effekt på alltihop att det kändes som att se snö för första gången i sitt liv. Helt sjukt. Helt underbart.

I Lördags var stan full av turister, för Iron maiden spelade ju. Tobbe och hans familj skulle självklart upp. På förmiddagen ringde jag honom och föreslog att jag kunde ta mig till Ullevi och säga hej. Han sa ja, men inte särskiljt mycket mer, och visade inte något större intresse på att vilja träffa mig. När det väl gällde och han ringde mig och berättade att de hade anlänt till Göteborg, var det en halvtimma kvar tills mitt tåg skulle gå. Det innebör att jag skulle ta mig från Heden till Ullevi, säga hej och prata lite, åka tillbaka till centralstationen på trettio minuter! No chance! Så jag sa att jag inte kunde. Och det gjorde mig faktiskt riktigt stolt över mig själv att jag sa nej till det förflutna.
Dessutom tog jag bort bevakningen på Jocke (på sockerdricka) som jag har haft trots att han valde att sluta prata med mig, och blockerat mig. Han kommer aldrig blocka upp mig. Han kommer aldrig bestämma sig för att det är han som är omogen, att det är han som är en idiot. Han kommer aldrig erkänna det för sig själv. Därför kan jag lika väl ta bort bevakningen, det enda man läser är hatdikter om sig själv ändå. Fast han är ju så dum som inte har insett att jag kan gå in på honom fastän jag är offline ändå. Han är ju inte direkt smart. Han visste inte hur man blockar någon på bilddagboken, så han tog hjälp av support. Då är man riktigt riktigt dum.

Och jag vill kunna skriva.

Under tiden som ja gvar i södertälje kändes det inte som det brukar. Det var inte den där kickande känslan av att ha hans hand på min mage, och det var heller inte det där fallandet när hans läppar vidrörde mina. Så jag antar att jag är redo att gå vidare med mitt liv. På riktigt.

Och jag har en hemlighet.