Stopp

Jag har mycket att berätta idag. Så jag antar att jag får ta allting i tur och ordning.
Som jag skrev igår undvek jag att träffa mitt ex, och var mycket stolt över detta. Han visade faktiskt inga känslor på att han ville träffa mig och då anser jag inte att det är så oerhört kul att träffa en person som verkar helt ointresserad. Dessutom skulle han inte säga ett enda ord. Inatt fick jag det utbrott som har legat på is i en oerhört lång tid.
När jag och exet var ihop, var han mitt allt, och visst hade vi det bra ihop eftersom vi älskade varann men vissa saker borde han inte ha sagt och gjort. Varje dag brukade han rent utav anklaga mig för att vara homosexuell. Bara så där, utan att kunna grunda det på något. Jag var kär och förälskad och jag var så oerhört svag. Jag var femton år. Jag brukar ofta vara kaxig och stark men jag kunde inte säga stopp. Anklagelserna är såklart bara en av många saker, men det var inte förrän igår jag kunde säga stopp på riktigt.
Efter att jag meddelade exet i lördags att jag inte hade tid att åka till Ullevi o säga hej, fick jag ett meddelande "jag blev faktiskt ledsen nu :(". Som sagt hade han inte visat några direkta känslor eller gett några signaler om att han faktiskt verkligen ville träffa mig. Igår anklagades jag för att jag inte ville träffa honom. Någonstans vill jag träffa honom, någonstans vill jag inte det. (Idag vill jag verkligen inte det dock). Igårnatt hade exet också en ledsen smilie som personligt meddelande på msn, såklart undrar jag varför (man har ingen ledsen smilie för att signalera att man är glad ialla fall). Han ville inte berätta, han sade att han inte ville att någon skulle veta. Men rent psykologiskt vet jag att han ville det. Han ville ju väcka uppmärksamhet hos folk. Han vill att folk ska fråga för han vill veta att folk bryr sig -samtidigt som han stöter bort dem. Jag rättvisade honom och argumenterade. Senare började han anklaga mig för att itne vilja träffa honom. Jag skällde ut honom för att tro att jag ska ställa upp och fixa så att vi träffas varje gång, han gör själv nämligen ingenting fastän det är han som vill. Många gånger har han ringt mig om natten, full, och pratat om hur mycket han vill ha tillbaka mig och att han måste träffa mig. Han har gråtit. Men han är bara ett misslyckad resultat av en fylla. I alla fall, jag vet inte hur jag ska berätta alltihop för allting skedde så snabbt att jag knappt minns. Klockan var två på natten dessutom. I alla fall fick jag nog och blockade honom på msn för första gången på tre år, för första gången i mitt liv! Det sa bara stopp. Såklart ringde han min mobil minuten efter; något jag brukade göra när han blockade mig alla gånger.
"Jag vill inte prata". irriterad, förbannad, frustrerad. Jag fick skälla ut honom ännu en gång; för att han tror att man alltid ska bry sig, men han har inte brytt sig ett piss tillbaka någonsin, att han alltid tror att man ska passa upp honom, att det inte var så oerhört svårt att visa att man vill träffa någon. Ursäkten hette då "det är inte så lätt när det sitter sju pers runt om..". Om man inte kan visa känslor genom tal, som om ens talförmåga är och förblir känsolös och kall, när det sitter personer runt omkring måste man vara svårt handikappad.
Sedan kläckte han ur sig en kommentar som fick mig att få nog.
"Jag tror inte att varken pappa, Roger eller Linus tycker om dig." De hade ju inte med saken att göra! Jag behövde inte träffa dem! Därför säger man inte sånt. Man säger inte sånt över huvudet taget.

I över ett år har jag velat säga stopp. Jag har velat stoppa alla hans ord, all hans skit. Jag var för nedbrytbar förra året, jag kunde inte. Jag har många gånger funderat på att skicka ett kuvert med alla dikter om honom och ett enda långt brev där jag ord för ord förklarar hur han har påverkat mig negativt. Jag ska ta och gräva ner lådan med alla bilder och papper från vår tid, någon dag. Men jag vill ha någon med mig då.

Aja. Allt slutade med att jag stängde av mobilen för att exet inte skulle ringa igen. Jag pratade med Oskar till tre-tiden och sen ville mina ögon att jag skulle sova. När jag sedan vaknade idag berättade mamma att hon äntligen har fixat Broder Daniel-biljett till mig. Way out west. Happyface!!!

Och nu måste jag bli så där negativ igen. Det här sista borde jag egentligen skriva på min worldwentbad-blogg, men jag kan likaväl ta upp det här. När jag satte mig vid datorn idag, tryckte upp I.E och kollade runt lite på Aftonbladet hittade jag artikeln "FRA JK-ANMÄKER SVENSK BLOGG". Det lät ju intressant, eller hur? Jag är redan väldigt väldigt anti FRA och har börjat hata Sverige ännu mer. Anledningen till varför FRA anmälde bloggen var att bloggaren Henrik Alexandersson skulle ha begått "yttrandefrihetsbrott". Jag visste inte ens att det fanns något som hette så! Vi som ska vara så stolta och glada över vår yttrande- och tryckfrihet! Jag visste inte ens att FRA hade börjat gå i kraft än. Men i alla fall. Henrik Alexandersson bloggar tydligen om FRA, om vad de har ljugit om och så vidare. Han skriver att FRA avlyssnar "vanliga" svenskar trots att de påstår att de inte gör det, men Henrik kan även visa att de spionerar på folk som åker på studiebesök och semesterresor.
Henrik gör dock inget fel. Han skriver ju om sånt svenska folket borde veta! Hur kan man anmäla honom för ytrandefihetsbrott!? Det är ju staten som håller den här informationen borta från oss! Jag hatar sverige! Jag vill ha revolution.

Artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2987349.ab