I'm the son of rage and love

Ni kanske har märkt att det har kommit youtubeklipp här nedanför -längst ner på sidan-, där det står "Nostalgi" ovanför. Det första klippet är det jag vill att ni ska se -det är videon till Jesus of Subuarbia. Den låten och Green Day i sig är för mig nostalgi. När jag var fjorton år var jag inte en sån där översminkad fjortis (enligt mig). Jag brukade klä mig i för stora cheap mondays, nitbälte, converse och mycket kajal (med översminkad menade jag förut för mycket brunkräm, rouge, läppglans och mascara. sån har jag aldrig varit). Jag trodde starkt på allt jag stod för, något jag fortfarande gör idag men det känns inte på samma sätt. Green Day blev mainstream, precis som MCR. Precis som folk hatar de små emokidsen som lyssnar på MCR hatade folk sådana som mig som lyssnade på Sum 41 och Green Day. Idag får man knappt säga att man gillar dom. Jag slutade lyssna på Sum 41 för något år sedan då jag inte tycker om deras nya album, o jag har lyssnat ihjäl mig på de gamla (som jag fortfarande kan och avgudar pga den plats de hade i mitt liv förut). Jag tröttnade på punkrocksskejts-musiken och införde mer och mer pop i mitt liv. "GD-kulturen" och "Mcr-kulturen" gick nästan ihop när MCR blev populära. Men som tur var blev det aldrig så. Jag vet inte varför jag skriver det där, men jag vill bara att ni ska förstå vilken plats det har haft i mitt liv. 2002 började jag lyssna på Sum 41, det är dem som har öppnat upp mina ögon för lyriken osv. Green Day började jag faktiskt inte lyssna på förrän de gav ut American Idiot, (fjortisvarning?). När jag flyttade till Partille och hamnade i den största bratskolan och dessutom i fj0rtizklassen kunde jag inte göra annat än att fylla dagarna med musik. "Punkrocken" har alltså tagit stor del av mitt liv, precis som ursprungspunken, och därför har mina senaste dagar behövts fylla av nostalgi. Kolla videon, den skriker av mig.

Jag är ganska ensam om att lyssna på Thåström i min bekantskapskrets, förutom Petra då förståss, så jag måste be er kolla in Thåströms låt Karenina. Jag lovar er att den är vacker.

Jag har bestämt mig för att jag ska införa teman i min blogg, exempelvis; vänskap, kärlek, livet, politik osv där jag skriver utifrån mina levserfarenheter (jag har fler än vad ni tror). Vi får se om jag skriver ett sånt där temainlägg varje vecka, eller varje dag, beror på vad jag har tid, lust och ork till! Jag hoppas ni läser.

Och jag känner mig väldigt ensam. Det känns som om alla gör massvis av saker utan mig, utan att ens bry sig om att fråga mig om jag vill med.
Aja, hejdå.