Jag är ingen poet.

Jag skriver här så oerhört sällan, jag har blivit väldigt dålig på det på sistone. Tyvärr.
Kanske ska jag bli bättre, kanske. Jag började skolan förra veckan, jag har ett underbart schema och jag har faktiskt kommt in på foto. Mitt underbara schema gör att jag är oftare ledig än vad jag är i skolan. Måndagar och fredagar är icke-skoldagar! Woho! Det innebär dock att jag går långa skoldagar, och att min sömnsrytm kommer bli jätttekonstigt och att jag kommer bli jättelat under trean, men det funkar nog ändå.

Jag har även anmält mig till ett poetry slam nu. Det är andra gånger jag är anmäld men bara första gången som jag tävlar (om jag nu fullföljer det). Sist jag var anmält backade Elin ur. Det var synd, eftersom om jag redan hade gjort det en gång innan hade jag inte varit så nervös nu. Förhoppningsvis klarar jag det ändå, men jag är rädd för att stå där bland poeter som kan dömma mig. Det är inte lika jobbigt att framföra något för folk som man ser ner på. Det vet vi allihop. Det är ändå lite nervöst. Men jag får ju stöd ända från Stockholm -pojken med hatt (Oskar) kommer hit. Det ska bli kul, och mysigt.

Fastän jag är rädd ska det såklart bli kul. Jag är alltid rädd för att du ska komma för nära, jag orkar inte släppa in någon så djup just nu. Jag vill inte ha pojkvän, jag kan inte ha pojkvän, det finns inte tid lust o pengar för det, inte i detta nu. Därför kan jag inte falla för någon. Det blir bara jobbigt då.

När vi var på väg mot ridningen (vid Delsjön) idag sa mamma att jag bör be Lucas komma hit. Jag förklarade att han vet att han är välkommen, men att han är tråkig på det vis att han antagligen inte komma åka hit. Han kommer ju inte direkt åka hit om jag tjatar hål i huvudet på honom, det blir snarare tvärtom då och så vill vi inte ha det. Dessutom är han off just nu, han sitter bara på tibia o pratar med tyskar och polacker. Vanliga svenskar som heter Malin duger inte. Jag börjar nog komma över honom, det kanske är bra. Jag kommer inte alltid älska honom, jag kommer inte alltid vilja ha honom (vilket jag inte ens vet om jag gör och vill idag), han kommer inte alltid kunna få mig så där lätt. Han har haft sina chanser under ett helt år, och han fick mig till och med då precis som han ville när jag nästan hade pojkvän. Jag undrar lite vad som hade hänt om jag lät bli. Jag tänker ofta på Jocke. Hade det varit Vi nu? Hade vi klarat det? Hade vi stått ut trots vår bådas dåliga ekonomi? Hade det verkligen funkat? Hade hans trångsynthet och kritik fått mig att få nog? Hade jag blivit vänsterpartist eller kommunist för hans skull? Hur hade han förändrat o påverkat mig? Hur skulle min syn på alkohol, drickande och festande vara idag? Hade jag blivit methalbrutta och supit ner mig själv varje helg?

Det var nog bra att vi bröt ändå.
(men jag önskar att jag kunde höra av mig till honom,
jag vill bara att han ska ha det bra.)

Jag skulle ha fått äta på Ibbes idag, efter ridningen, men jag var nästan nära på att svimma under passet och jag visste att jag bara skulle må illa om jag åt en hel kebabpizza, så jag lät bli. Jag ska få det imorgon eller någon annan dag istället.

Ibland känner jag mig utanför i min klass ibland, fastän jag inte är det. Som om alla har någon och jag har ingen alls. Men det har jag, det vet jag, o jag begär inte att folk ska dyrka mig som om jag vore drottning eller kung eller president eller liknande. Men ändå.