liksom, till dig

Det berör att läsa din blogg.. din rosa blogg.
Jag känner mig så skyldig till allt det där, och jag önskar att det inte vore jag.
För lika mycket som jag kan hela kan jag förgöra dig. Det får inte vara så

"Jag bör glömma henne". Det bör inte vara så här,
men just nu kan jag inte ge dig något annat.

Jag önskar att jag kunde ge tillbaka lika mycket som du ger mig.
Men jag kan inte; det finns för många spärrar och så där.
Och vi har kommit långt, igen. Men jag är rädd.

Och varje gång jag läser de där inläggen vill jag kommentera viskandes "jag älskar dig"
för att liksom, det är det som behövs höras precis då.
o jag vet att jag kan vara helt borta känslomässigt ibland.
jag är så tom ibland och det ekar inom mig.
jag är tömd på det där som gör att man kan älska.
eller något.

jag vet inte.
jag var bara tvungen att skriva det här


att ge dig något


"älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting
men kanske ka jag bidra med en känsla"