och jag vet jag är skyldig till att under många herrans år försökt slippa va med mig själv.

Även jag har sömnproblem om nätterna. Då jag om dagarna är trött och ofta får huvudvärk pågrundav brist på koffein, somnar jag två timmar varje dag efter en skoldag och häller sedan i mig koffeinmonstret Coca-Cola. Då håller jag mig uppe -alldeles för länge.

Jag känner på sätt och vis för att skriva om allt och inget faständetintefinnstidfördet. Jag behöver mer tid än vad jag har, då jag ofta sover bort min tid och ja, då får man väl ofta tycka att jag får skylla mig själv. Jag kanske får skylla mig själv vissa dagar då jag sover till längre än 11, men det handlar om vart vi bor. Mina grannar väsnas över hela huset, både med musik, deras gång och när de gapar och skriker. I söndags vaknade jag vid åtta av deras barnbarn som sprang runt och skrek över hela huset. Såklart har våra energitjuvars stöld visat sig på mina prestationer i skolan. Jag har ig i matte b och lyckades få noll poäng på senaste provet (NOLL POÄNG!?). En gång i tiden var jag bra på matte, faktiskt, believe it or not. Å andra sidan så ligger det ju även något mer bakom, när "hela" klassen har ig-varningar i ämnet. Det är så lustigt. I vissa ämnen uppnår jag knappt G fastän jag har satt mina ambitioner på MVG, och rent praktiskt så vet jag att jag åtminstone kan uppnå VG. I andra ämnen har jag ett klart MVG som jag har behövt kämpa för -men som inte har varit helt omöjligt att uppnå för jag har det.
Så vissa delar i skolan går jättebra, medan andra går absolut mycket sämre och jag har ingen motivation eller energi för att fixa det. Innebär det att jag har tvingats gå in i väggen pga mina grannar eller att det är en lögn och allt är mitt eget fel?
Jag vet att det inte är mitt fel.

Jag önskar mycket. Jag önskar mig bland annat en bra framtid, med jobb och utbildning och sånt där, precis som alla andra. Något annat jag önskar mig är att mina framtida barn (om jag ens skaffar några sådana) sitter och leker med sina barbies/sitt lego (om de nu tillåts att ha sådant) faktiskt kan leka mamma, mamma och barn eller pappa, pappa och barn istället för MAMMA, PAPPA och BARN. En till sak jag önskar är förbättring i min klass. Jag önskar att alla kunde vara helt ärliga mot varann, och sluta gå och snacka skit bakom ryggen på folk. Jag önskar att folk inte var så oerhört beroende av sina små grupper (bara för att hitta någon sorts trygghet?) utan att alla kunde prata med alla. Det är så typiskt för tjejer att grupera sig, och om man någonsin går ifrån "sin grupp" för att prata med en annan, har man helt plötsligt bytt sida. Så ska det inte behöva vara. Jag önskar att folk var mer öppensinnade, att vi tjejer kunde gå och sätta oss med vem som helst och prata. Jag själv gör det ofta. Även med killarna. Jag vet att det inte är någon som snäser åt mig när jag kommer dit och sätter mig. Kommer jag dit med en positivt inställning och för att vara social bemöts jag oftast likadant. Jag känner mig på så vis självständig, fri från den där oron om vad mina andra vänner kommer säga om jag går och pratar med andra än dem. Jag önskar att vi var fler som var självständiga. Att vi slapp gruppera oss, oavsett om vi är två eller fem eller tio. Och att vi heller inte är en person som stänger ute alla andra.
Så därför önskar jag att jag även kunde sätta mig ner och bara skriva precis vad jag tycker om alla i min klass. För det finns folk som jag inte kan få ett grepp om. Det finns vissa i vår klass som får skylla sig själva över deras situation i skolan (nej, inte du Rebecka för du kämpar på jättefint). Det finns så oerhört många som inte bidrar med något engagemang, och det finns så många som jag pga det inte skulle vilja göra ett enda grupparbete med för jag vill inte behöva göra hela arbetet själv. Det är ren ärlighet. Sedan finns det andra som har en dålig attityd mot andra, jämt slänger kommentarer när dem inte hör.
Men vår värld är uppbyggd så. Vi snackar skit om varandra men vi fortsätter umgås med våra påklistrade leenden fastän vi bara vill springa därifrån för att skvallra om något om varann till någon annan. Är det avundsjuka? Dålig självkänsla? Vår natur? Jag bara önskar att vår värld kunde bättra sig, att jag någon gång möter människor som inte umgås med dem som de inte tycker om. För det är fortfarande okej att inte tycka om någon, det är alltid okej att motivera varför, men inte att hitta på saker, men det är inte okej att umgås med någon som man annars yttrar sig om att man inte tycker om.

Hyper-Insomnia-Para-Condrioid.

Silence is ringing in my head

Stuck on repeat

Not much longer I'll be dead

So just forget me

I'm losing my mind

And I don't think you could save me this time

And it goes

On and on

And I just feel helpless

how long will this take to wear off?

On and on

When will I get through this?

Welcome to my own down and out

I'm falling deeper in this hole, to disaster

I'm gripping what I thought control, was falling faster

I'm losing my mind

And I don't think you could save me this time

Så fastän jag i princip har slutat lyssna på Sum 41, saknar jag att lyssna på dem i väntan på att somna in. Jag saknar att vara deppig, att de var dem enda som förstod och jag saknar att citera dem i huvudet vart jag än går. Jag saknar det. Och fastän jag jämt är sömnlös nuförtiden, och lyssnar på musik för att somna, är det sällan man hittar en sömnvänlig låt. Jag lyssnar på The Killers - On top och Bloc Party för att deras takter och bas är sömnvänlig, men textmässigt finns det inget annat som får en att sjunka in i en djup sömn som Sum 41. Även om de har världens fulaste namn.

Man önskar kanske lite att man var helt problemfri, att man aldrig skulle ha behövt uppleva de där nätterna med ett amerikanskt punkrocksband som sjunger om jobbiga känslor som om de aldrig tar slut, och de där säkerhetsnålarna och de där stunderna då man blickade ut genom fönstret och man undrade vart fan man ska ta vägen. Men ingen är fri.