är det verkligen fred vi vill ha blablabla

Det gör faktiskt lite ont att veta att jag aldrig vet hur mycket och när jag kommer höra av Tobbe här näst. Vi gick upp kl fem i morse för att åka in till stationen, för att han skulle hinna med det tåg som gick bara några minuter över sex. Vi har känt varann i lite mer än en månad, haft ett förhållande en kortare tid än så, men vi har varit med varann konstant sen dess. Och därför känns det så jobbigt nu att veta att han befinner sig någonstans utanför Lund och att det är inte ens lönt att jag försöker få tag på honom. Jag har åtminstone skickat sms, för dem vet jag att han läser förr eller senare. Men hans lukt sitter inte i tröjan jag har på mig, den tröjan han sov med igår, utan i mina sängkläder som jag förr eller senare eller till och med imorgon måste byta ut. Och hans läppar är inte här utan någon annanstans och det är inte jag som får höra hans hjärta bulta. Det enda jag har är några bilder som knappt existerar materiellt eftersom de är digitala och på något vis liksom bara hänger i luften, och minnena som jag har borrat in i skallen för att de inte ska försvinna.
Dag ett.
Det kommer bli svårt,
men jag måste klara av det.

Vi vänjer oss nog