Oh what's the cure for bad decisions

Ibland funderar jag på det där med bloggandet. Jag önskar verkligen att jag hade tid med att ha en vettig blogg där jag hade kunnat skriva om allt det jag dagligen kritiserar. Vi får hoppas att jag får tid till att skriva sådana inlägg och på så vis förbättra den här bloggen, när jag har köpt min dator och fått livet lite bättre organiserat. Jag har inte hunnit skriva om min födelsedag, men vad finns det att säga? Födelsedagar är inte så roliga längre. Jag blev en dag äldre än vad jag var dagen före, och förutom att jag blev myndig och kan köpa tobak, alkohol i mataffären och gå ut på krogen så är det inte så mycket mer med det.

Igår var jag på Tobbes -för det mesta- nuvaranade hem (P7) med hela hans tjocka släkt (Susanne, Kennet, Andreas och farföräldrarna Leif och Birgitta). Vi var bara några bland många fler, alla anhöriga till de 600 värnpliktiga. Det var roligt att se hur det faktiskt se ut och få en större bild av hans vardag, men det regnade något fruktansvärt. Försökte ta lite bilder men det blev imma på spegeln eftersom jag vara dumt nog att byta objektiv utomhus, vilket förstörde det mesta. Sen var det massor av paraplyer ivägen och jag kunde inte se Tobbe någonstans. Vi får se om det kommer upp lite bilder senare.
Det är härligt att se Tobbe på P7. Man ser att han trivs och -som hans mamma säger- att han har hittat hem. Nu vill han till Afghanistan. Det gör ont att tänka på det, men det är vad han vill göra och då ska han göra det. Men det är alltid lika jobbigt att sakna honom.