London

När jag idag köpte en sådan där jätteliten påse chips (Estrella; Original Potato Chips) och en dricka (vitamindryck med smak av grönt äpple) (och dessutom en liter mjölk) kände jag mig ganska brittisk. Allt som saknades var liksom den där chokladbiten, typ en Twix, och jag hade fått ihop ett typiskt engelskt lunchpaket. För det första: är det verkligen så konstigt att de har viktproblem i landet när befolkningen äter det där till lunch varje dag? Till och med jag är mer hälsosam.
För det andra: det fick mig att inse att jag saknar London. Jag saknar Cherry Coke och små Doritos-påsar. England är ett land fyllt av mysiga landsorter, med vackra landskap, lösgående får, ridsportsland där några av världselitens största ryttare kommer ifrån. Det är äcklig och fet frukost bestående av bacon, prinskorvar, stekt ägg och munkar som delikatess-tillebehör. Men det är också London; modestad med sina små, söta teddybjörns-gömställen och ett centrum för musik. England är kulturrikt. England är fotboll, Spice girls. Men England är för mig mest det där lantliga, med ridsporten, men samtidigt dess raka motsatsen: det var här punken föddes. Och fastän det är där min favoritkultur föddes, känner jag ibland att London är en tråkig stad. När jag går genom svenska parker undrar jag om jag inte kommer sakna Europa om jag åker till USA, även om jag kan tänka mig att jag nästan finner samma ro en morgon och samma rädsla i en park på natten, i Central Park precis som här. Jag tror att jag kommer att hamna i USA tr
ots allt, men jag tror att jag kommer sakna Europa lite. Och just nu tycker jag att det vore skönt att komma bort ett tag från Sverige, och då är det oerhört skönt att veta att jag och Tobbe planerar att ta oss till London i vinter.

Nedanför följer bilder från förra årets London-resa:


Där jag och mamma bodde, i närheten av Hyde Park, låg det en söt gränd med söta radhus. Radhusens färger gick i rosa, mintgrönt, ljusblått...





















Medan Emma och Emelie bodde på ett vandrarhem för kvinnor i en viss ålder, bodde jag och mamma i ett sexbäddsrum på Craven Gardens Hotel. Det låg riktigt bra till centralt och låg i ett urmysigt område. I vårt sexbäddsrum kunde människor komma och gå "som de vill". Här träffade vi många människor, bland annat amerikanen Daniel Cohen, "MC Translation". Han jobbar halvtid som lärare i språk och resten av tiden spenderar han till att göra musik.


En av de fyra dagar i London valde vi att spendera någon timmes picknik i Hyde Park. Dock består även pickniken av det där klassiska lunch-målet. Emelie och Emma på bilden.