Gud vill att du ska dö

Det var några dagar sedan den senaste uppdateringen, nästan en vecka faktiskt. Det känns som om jag har massor att skriva om. Så därför skriver jag upp några punkter som jag ska ta upp (för mig själv, ni kommer inte läsa den listan.. förhoppningsvis tar jag med allt som stod på den).

Fotografering

Minns ni vad jag gav Tobbe i julklapp? Eller jag minns faktis

kt inte om jag har skrivit det här. När jag var på julklappsfärd i Göteborg kände jag i hela hjärtat att jag behövde något som visade hur tacksam och glad jag var över att ha honom i mitt liv -vilket gjorde att jag höjde ribban ganska rejält på julklappar och presenter fastän jag inte har råd att ge för lika mycket när han fyller 20 (tror jag). Tobbe är väldigt intresserad av historia, framförallt krigshistoria, och har dessutom ett stort intresse för försvaret. Hans framtidsdröm -eller mål- är att åka på utlandstjän

st till Afghanistan. Därför tänkte jag köpa en bok till honom och funderade länge på "Flyga Drake" som utspelar sig i Afghanistan och har blivit väldigt populär på senaste. Samtidigt hade jag en kän

sla av att han hade läst den, eller sett den, och att det inte var det han ville ha. Att det inte var boken för honom. Så jag köpte istället en bok med samlade reportage från både Afghanistan och Irak. Den var aningen dyrare än en pocketbok, men jag känd

e att den var IT. Samtidigt skulle han få något mer, vilket gjorde att jag gick iväg och köpte en armlänk i kromerat silver. Tobbe är oerhört mycket mer för smycken än vad jag själv är, och det var ganska svårt för mig att hitta något pga mitt egna ointresse. Men jag tyckte det var perfa. Samtidigt hade jag en tredje julklapp, som för mig var gratis; jag skulle ta militära porträttbilder på gossen. Så här nere ser ni en resultatsbild

Efter fotograferingen for vi hem, gjorde mat, packade våra resväskor och tog oss till Göteborg. Där checkade vi in på Mornington Hotel, ett fyrstjärningt hotel på avenyn. Tyvärr blev det inte mycket mer än incheckning precis då, eftersom jag skulle iväg till stallet för att rida min lektion. Men vi återkom förståss och fastän jag var oerhört trött hade vi en mysig kväll. Vi sov i en av de absolut skönaste sängar jag någonsin har sovit i! På lördagen ville man inte vakna, och till och med Tobbe sov ganska länge. Det var första gången vi sov i en dubbelsäng ihop, och när vi låg på varsin sida kändes det som om det var flera meter emellan oss. Vi behövde heller inte bråka om täcket för vi hade ett sånt där jättestort. Till en början funderade vi faktiskt på varför hotellet var fyrstjärnigt. Vi tyckte att vårt rum såg oerhört mycket mindre ut än de vi hade sett på bild (så antagligen fick vi ett mindre) och saknade badkaret som vi såklart också hade sett på bild. Vi betalade ganska dyrt för rummet trots att vi hade rabatt, och var på sätt och vis lite missnöjda eftersom vi hade haft en aning högre förväntningar. Men vi upptäckte ganska fort att rummet var mysigt ändå, och att allt som spelade roll var att vi fick vara tillsammans. På lördagskvällen bjöd Tobbe på bio och mat på en grekisk restaurang, och vi skålade för vårt halvår (och en vecka) tillsammans. Det var faktiskt inte förrän senare den kvällen som vi förstod varför hotellet var fyrstjärnigt. Jag hade känt att jag var nära en ångestattack på restaurangen och valde därför att inte äta -fastän maten var jättegod- och blev förstås hungrig senare. Så jag gick ner till lobbyn för att köpa muffins. Redo att betala säger personalen att jag redan har betalat, att det ingår i vårt rum. Att ingen hade sagt det tidigare! Eller att Vi inte hade läst igenom pappren ordentligt förut! Det ledde förståss till att vi bara skrattade åt det, och njöt av jättegoda muffins och senare italiensk nougat...

Det känns som om det här inlägget kommer bli långt. Jag har så mycket att skriva om. När jag köpte Tobbes bok om Afghanistan och Irak, köpte jag en bok till mig själv. Jag läser sällan böcker numera och gör jag det måste de fastna på något sätt först - de måste fånga mitt intresse. Bland självbiografierna fick jag syn på "Gud vill att du ska dö" med en muslimsk kvinna bakom galler på framsidan. Det var en oerhört intressant framsida och på något vis fänslande titel. På baksidan kunde jag läsa att boken handlar om författarens, Mitra H Lagers, bakgrund i MKO, om hennes liv under och efter revolutionen. Jag köpte boken, för att jag vet absolut ingenting om Iran, började läsa boken och efter ett tag började den fastna. För varje kapitel som gick så tänkte jag "är den aldrig slut snart", positivt menat. Mitra berättar nämligen om så oerhört mycket som hände henne, inte i detalj, men om livet som motståndare, om revolutionen, om Hizbollahs tortyr mot oliktänkande, om fängelsevistelserna, om flykten ut från Iran... Och det var faktiskt inte bara historierna, det absurda, som fängslade mig. Det var att vi sitter hemma i Sverige och säger att folk är "knäppa där nere i Mellanöstern". För första gången kunde jag få en riktig syn av politiken och framförallt religionens påverkan i ett land i mellanöstern. Jag kunde för första gången förstå kvinnornas roll, som inte behöver bero på religion, utan på politik och kultur. Boken fick mig att ändra uppfattning helt, även om jag inte har haft några direkta fördomar mot hur det är att leva där, mer än de fördomar jag har hört min familj ha. Jag blev glad av att läsa att det var så många medborgare som var aktiva i motståndsrörelser -glad över att så många var politiskt aktiva, speciellt vid så ung ålder! Och det har absolut ingenting med religion att göra, det har med att göra att människor där vet vad de vill. Hemma i Sverige är här någorlunda lugnt javisst, men vi medborgare yttrar oss sällan. Vi bara glider fram fastän vi är missnöjda, fastän det finns så oerhört mycket som kan förbättras. Vi har måna olika system, men systemen fungerar inte. Och det är ingen som gör uppror mot det. Och det är därför jag blir så glad, att folk i en diktatur vågar stå emot, de vågar gå med i motståndsrörelser. De är rädda, men de gör det ändå, för de är fyllda av hopp. I sverige ger vi inte ens upp, vi tar inte ens det steget.

I alla fall. "Gud vill att du ska dö" (Mitra H Lager) har sträcklästs av MIG. Och jag är fortfarande helt inne i boken. Det är inte som att läsa Harry Potter, eller en deckare, verkligheten kan sällan bli så överintressant. Men hennes historia lämnar mig inte, ibland tror jag till och med att jag är en flykting, att jag är på väg någonstans, att jag måste fly. Boken har öppnat upp så mycket för mig, att jag till och med fokusera in mig på den iranska revolutionen med allt jag kan göra i skolan. Om ni inte läser den är ni dumma i huvudet.

Och så var det det där med skola ja. Idag har jag inte behövt infinna mig i skolan; jag hade ingen Expolektion och tilläts att sitta hemma och arbeta med samhällsuppgiften (som nu ska vara om den iranska revolutionen...). Men med samhällen gjorde jag inte mer än att se en dokumentärfilm (Drottningen och jag) utan började vid ett-tiden arbeta med min historiauppgift (som ska vara klar senast på fredag 23:59)... Efter att ha suttit med den fram till 7-snåret och ännu inte helt klar, spelade jag lite Harry Potter och började sedan med religionen. Vi har prov på judendom, kristendom och islam på fredag. Känner mig inte helt förberedd även om jag har gjort alla instuderingsfrågor. Och nu är jag så trött att jag håller på att somna och finner mig själv i att bara sitta och stirra. Borsta tänderna orkar jag inte gå upp och göra som vanligt heller...

Det sista jag har att berätta är att jag är mitt uppe i att byta ridskola. Jag provred i Emelies och Johannas grupp på Frillesås ridklubb i måndags.. Det gick hyffsat förutom att jag blev placerad på en häst som verkligen inte är min typ av häst (fast så är det kanske när man har ridit samma häst i ett år..). Jag inser att jag kommer sakna Baloo, det känns faktiskt som om jag bara överger honom. Jag hoppas att han förstår.. fast jag tror inte att han kommer komma ihåg mig ändå. Jag har några gånger kvar på GFRK, två veckor tror jag.

Aja. Klockan är halv ett och jag borde verkligen sova. Jag har en liten innerlig önskan om att min pojkvän ringer mig mitt i natten och bara säger hej eller något. Han har natttjänst, och jag förstår om han är trött. Vi saknar varann så fort vi är borta ifrån varann.