Oh what's the cure for bad decisions

Just nu ligger jag i sängen och försöker förstå grejen med Promoe. Jag tror jag förstår grejen. Killen är ju politisk! Vilket jag tycker är bra eftersom det känns som om det saknas politiska innerbörder i dagens musik. Det var därför jag gillar punken så mycket. Den var inte alltid just politisk men musiken var riktat mot samhället på ett eller annat vis. Och det är väl nästan all musik iofs. Men ja, you get the point.

Jag mår inte så bra idag och jag vet inte varför. Har ont i ryggen, det känns konstigt i huvudet och jag har den mellanblödning jag får en gång varje år (mina mini-piller ger mig inte mens). Och idag, fortfarande idag (23:56) är det exakt tio år sen min pappa gick bort. Och det känns fan fortfarande som om det var igår. Jag har nyss börjat släppa på alla känslor som jag har hållit inne och det är till stor del med hjälp av min pojkvän. Och det är bra, för han har verkligen öppnat upp mig och får mig att känna mig trygg.

Idag är jag inte så ledsen, konstigt nog. Men jag brukar inte minnas årsdagen och det berör mig antagligen inte så jättemycket. Det handlar ju inte om åren utan om saknaden. Saknad går inte att mäta, på något sätt. Inte i en skala, en nivå, längd, vikt. Det handlar om känslor. Och känslor kan aldrig beskrivas fullt ut.

Men pappa var helt underbar. Han var verkligen världens bästa pappa. Jag har episodiskt minne och jag minns fortfarande en av alla gånger jag och min syster fick sitta på hans rygg och rida uppför trappan vid läggdags, hur han brukade retas med mig och få mig att göra massa knäppa minner och hur han och jag gjorde en "lady och luffsen". Jag kan inte ha varit så gammal under det här, men jag minns allt ganska tydligt. Jag minns när jag letade efter min gosedjurs-apa jättelänge och överallt över hela huset och jag visste att den var på en speciell plats. Men jag hittade inte den där. Nu har vi insett att pappa antagligen har råkat slänga den.

I alla fall. Pappa var en man på 187 och som en gång i tiden var smal och hade fin kropp, men precis som alla andra pappor la även han på sig. Han var lite av en sportnörd, och tyckte själv inte att han var så bra på att måla men jag minns att han var duktig på att måla hus. Att måla linjer och sådant lärde han sig säkert när han läste till möbelsnickare på gymnasiet.

I alla fall. Jag orkar inte berätta fullt ut vem min pappa var. Jag behöver inte säga mer än att han var världens bästa pappa och ingenting kan förstöra den bilden. Jag var hans lilla flicka och jag saknar honom.