Oh what's the cure for bad decisions

Ligger i sängen och lyssnar på radio genom itunes. Jag har försökt komma igång med att fortsätta på projektrapporten nu hela dagen, men det går bara inte. Det går bara emot och jag önskar jag bara kunde lägga mig och läsa böcker men har inte ron till det. Jag vet inte vad jag riktigt har ro till. Jag kan knappt lyssna på musik utan att hitta att det är något fel, något störande med just den musiken. Klarar inte av det. Och det känns som om jag har massa att göra.

Och just nu, på den där radion jag lyssnar på på itunes, kom en av de bästa låtarna Foo Fighters har gjort. "Times like these", den akustiska versionen. Fyfan. Jag älskar Foo Fighters. Det är ju sånt här man ska lyssna på när man mår så här. Man ska släcka, tända ljus och bara njuta. Det är det där jag måste göra. Jag måste slappna av. Men det gör jag inte. Det känns som om man har så mycket att göra o så fastnar man på facebook och andra sidor och bara klickar runt och så poff så har man inte lust med något. Och jag behöve åka till Mölndal med min kamera för att lämna den på sensorrengörning. Jag vet inte ens hur länge de har öppet, så jag vet inte om jag kommer hinna använda min rabb.

Jag borde verkligen plugga.

Jag borde verkligen göra klart min psykologi, jag borde verkligen plugga inför det provet och jag borde verkligen läsa en bok på engelska, och jag borde börja med presentationen om Michael Jackson. Och slutligen: projektarbete. Men jag orkar inte. Allting säger bara stopp för jag borde jobba med mitt företags hemsida, jag borde sätta mig med deklarationen och jag borde skicka in mina papper till bolagsverket och skatteverket.

Men vet ni vad jag vill göra mest?

Jag vill ha min pojkvän här och jag vill att det ska regna och jag vill ligga och pussas med honom och känna hans armar runt mig och förstå att allt kommer bli bra, att det inte är långt kvar. Och jag vill få ett impulsivt anfall och springa ut i regnet i bara t-shirt och shorts och jag vill ha en fin romantisk, impulsiv stund där ute i regnet.

Jag vill ha de känslorna vi hade i köket för några månader sedan innan allting blev så fel, och ta med mig dem ut i regnet. jag vill känna asfalten mot mina fötter, jag vill skaka för att jag fryser och jag vill se in i Hans ögon.

Jag orkar inte alltid vara den som ordnar och fixar. Jag vill inte alltid vara den människor frågar för att de inte kan fixa något själv eller inte vet hur de ska göra. Jag vill inte alltid vara snäll och förstående. Jag kan se alla människor under ytan. Det går inte att dölja något för mig och därför vet jag vad människor tycker om varandra och varför och varför vissa betér sig som dem gör. Men ibland kommer det tillfällen då inte ens jag förstår. Och då vill jag kunna skrika på er.