Oh what's the cure for bad decisions

Det händer att jag saknar att stanna uppe långa kvällar och nätter vid datorn och låta mig själv drunkna i musik som betyder allt medan allt det andra betyder inget och det händer att jag då saknar att vräka ur mig massa ord. Det är så att jag önskar att min skrivande förmåga hade gjort mig till någon sorts kvinnlig Oscar Wilde. Men ingenting är som förut. Min energi för det där är helt borta och man har tvingats att prioritera andra saker. Men jag önskar att jag kunde sitta här och bara skriva och skriva i ett släckt rum med massor av tända ljus runt omkring.

Det värsta är nog att jag är oerhört sugen på cigaretter. Det var uppenbarligen dumt att röka i lördags. Fast jag måste faktiskt göra klart för er att det inte är något direkt sug jag känner. Det är saknaden av att ha något mellan fingrarna, något att sysselsätta sig med, något att känna sig... akademisk med. Eller jag vet inte. Jag tänker på antingen fyrtiotals fransyskor eller journalister. New York Times-journalister iklädda trench coat. I fickorna finns mobiltelefonen som ringer konstant, och man springer på New Yorks stora gator med en Take away-kaffe (svart) i ena handen och en cigg i den andra. Fast jag tror att drunknandet, skrivandet och ciggen är bara några småsaker som jag saknar bland något stort. Det känns som om jag med åren har tappat lite personlighet och identitet, och att finna mig själv i något sånt där igen hade kanske varit en tillfällig lösning. Å andra sidan tror jag att anledningen till varför jag inte drunknar i musik längre är för att jag har tröttnat på allt jag har hört och behöver något helt nytt och fräsht och det känns inte som om det är tider för det att komma nu, och jag tror att mitt plötsliga icke-skrivande faktiskt beror på att jag mår mycket bättre än förut. Ciggen vet jag egentligen inte. Men det skrämmer mig att jag inte har skrivit på så länge som jag har gjort. Och jag tror att jag är rädd för att låta pojkvännen bli min stämpel, min identitet och mitt hela liv numera. Därför känns det som om jag behöver komma ut. Skrivandet önskar jag att jag hade kunnat genomföra, men det måste komma från något ärligt och aktuellt. Det måste komma från någon sorts av olycka. Och det verkar som om det inte är tid för något sånt där nu.

Jag har börjat känna av trycken mot halsen från kragen nu. Alltså, jag måste ta mig i kragen lite gällande skolan. Jag försöker genomföra ett reportage som känns helt omöjligt, men det känns inte som mitt största problem. Det känns som om man bara låter allt flyta förbi. Kanske är det för att inga uppgifter känns seriösa i skolan. Och jag börjar fundera på om det inte vore skönt att få vara hemma lite oftare än vad jag är. Japanska är jätteroligt, men det är så svårt att hinna med och eftersom det inte ligger på mitt schema från skolan är det ett ämne som jag lätt glömmer bort. Och jag vet inte ens vad kraven är i kursen. Det hade varit skönt att bara få sitta hemma en extra dag och göra vissa arbeten, istället för att komma hem kl 20 varje torsdag och få ångest över att jag inte har ägnat så mycket tid till vissa läxor. Speciellt när jag vet att jag är ganska så tom på energi. Därför tror jag att jag är hemma på torsdag, bara för att känna efter hur allt känns. Det kanske blir bättre så. Fast jag vill verkligen kunna skriva på mitt cv att jag har läst kursen.

Jag får lite ångest över vad jag ska göra efter gymnasiet också. Att dra till USA direkt efteråt har jag inte råd med, och det skulle kännas dumt att lämna Tobbe. Att åka iväg i minst 2 år är inte en liten tid. Det handlar inte om några dagar, veckor, sex månader med hembesök. Det handlar om MINST två hela år borta från varann. och det är ju meningen att vi ska leva ihop. man vill inte förlora något.

någon