Musik

När jag lyssnar på musik i datorn, som enligt iTunes tar upp hela 13,36 GB vilket är ganska många låtar (2285), tycker jag att jag måste byta låt exakt hela tiden. Jag har mycket som mest ligger där bara för att (sådana låtar man förr eller senare kommer att sakna om man tar bort dem) men även sånt som en gång betydde något, sånt man aldrig bläddrade igenom för man var tvungen att lyssna. Men senast jag laddade på min ipod, la jag faktiskt inte till en enda Håkan Hellström-låt. Håkan Hellström har aldrig varit hela mitt liv. Det har alltid funnits låtar som ett soundtrack till ens liv, men de låtar som betydde något för mig under min yngre tonårsperiod var av annan genre. Det var den tiden då jag hatade popmusiken -inklusive Håkan Hellström. Håkan har ändå gjort en hel del bra. Låtar som En vän med en bil eller Ramlar har även fått mig att röra på fötterna, låtar som Nu kan du få mig så lätt, Precis som Romeo eller Du är det finaste jag vet har alltid fått en att tänka på sin älskade. Varje gång man såg Håkan live kändes det som om man föll lite. Man blev kär på nytt för honom och hans musik. Men vad gör man när de där känslorna är borta? När det inte känns som det ska? Gör man slut då?

Likadant hände nämligen med min tonårsförälskelse Sum 41. Jag var så besatt att dem var nästan det enda jag lyssnade på. Flera gånger varje dag fick jag upp massa textrader i huvudet, textrader som alltid påminde om den situation jag befann mig i. Det var alltid jag och dom mot världen. Men till slut blev allt så tjatigt och med deras femte album (Underclass hero) var jag så avtänd att jag inte kunde lyssna på en enda låt längre. Det gjorde ont i mig att det blev så. Men det blev ju såklart att leta ny musik och det var precis då som popen fick så stor plats i mitt liv. Där emellan hade jag låtit punken komma in, och den kommer alltid betyda mer för mig än vad popen någonsin har gjort. Popmusiken består av samma melodier och samma olyckliga kärlekslåtar. Punken består av friheter. Friheter att berätta för människor vad man egentligen tycker. Friheter om att vara sig själv. Punken består av samhällskritik. Men knappt det kan jag lyssna på, även om den alltid kommer betyda något för mig. För den är vad jag själv kämpade för i flera år. Man gör sig inte av med skivor. Raderar man det från datorn kan man förhoppningsvis få tillbaka det. Men gör man slut med musik? Säger man "your last album sucked, it's over"? eller, försöker man bara komma bort från ämnet?

Jag känner att det finns musik jag aldrig kommer att lämna. Som Thåström. Han har en mening med allt han gör och jag hyllar honom för hans fantastiska sätt att göra musik. Han vet hur viktigt det är med tempo, rytm, röst, moll/dur, det instrumentala, text, känsla. Han vet att allting måste höra ihop, och att allting måste komma från hjärtat. Det är så många som missar det. Johnny Cash är en kung man aldrig glömmer, och det är synd att han inte kan göra mer musik. Men han räckte i flera decennier! Men vilka finns fler? Jag vet inte.

Det finns en till person jag kan lyfta. Laleh. Jag hade lite musik med henne på datorn och "upptäckte" inte henne förrän nu. Väldigt idiotiskt faktiskt. Men jag antar att jag faktiskt inte har haft tid med att upptäcka henne förrän nu. Hon är oerhört duktig och vet hur viktigt det är med känsla, och hon vet att man måste vara lite annorlunda för att sticka ut.

Men jag tänker ändå. Bland 193 artister borde jag väl ändå hitta något mer att verkligen vilja lyssna på? Varför känns all musik som görs idag så oerhört betydelselös? Jag har Cash. Jag har Sex Pistols, som spelade punk som är en grej som jag förstår men som jag aldrig fick uppleva på riktigt. Något man måste vara där, precis då, i DET nuet, för att verkligen förstå. Inte nu. Samma sak med Depeche Mode. Ett grymt bra band, som fortfarande är verksamma, men det känns fortfarande som om man borde ha varit med från början för att förstå hela grejen. Konceptet. Känslorna. Man ska ha utvecklats med dem. Levt med dem. Växt med dem. För att sen dö med dem.

Jag tycker om att lyssna på musik. Men jag älskar inte längre. Det finns ingenting med det att älska. Det finns överlag ingen bra musik. Thåström hyllar jag, men han är en av få. Musik ska kännas ända in till själen via hjärtat. Och det är inte många som har mitt hjärta nu.

Lever vi i en tid där musiken överexpanderar och det finns allt för lite känslor och alldeles för mycket stress, så att man inte kan identifiera sig med något längre?

Ja, så kan det nog va. Man kan inte identifiera sig någonstans. Jag kan inte relatera till något längre.