It's my party and I cry if I want to

Lovet är slut och skolan har börjat, och jag borde sova. Men eftersom jag inte börjar förrän kvart i tio, och redan har tagit en tupplur idag, så är inte jag särskilt trött. Men det är uppenbarligen min hund, som ligger på mina ben och drar in djupa andetag. Bra att hon sover gott nu för hon har ingen aning om vad som väntar imorgon (att rakas ner är ju jättehemskt...).

För 28 minuter sen var det fortfarande tredje november. Det innebär att jag och Tobbe har varit tillsammans i fyra månader. Det känns så hemskt, jobbigt, att ve

ta var man hade kunnat vara om vi inte hade träffats. Jag hade antagligen gått i samma spår som jag "alltid" har gjort de senaste åren. Det är dumt med vanor man mår dåligt av.

Att jag och Tobbe träffades var av en ren slump. Det var inte meningen att han skulle ha varit där. Men ändå så var han det. Det var något hos honom som fångades en uppmärksamhet redan från början. Och man kände någonstans att man skulle låta honom kom

ma nära, att det här var bra. Att det inte fanns något ont bakom. Egentligen så har vi inte känt varann så länge, men för varje dag som går känns det som om vi har känt varann i flera år. På ett bra sätt. Det känns som om vi är öppna böcker för varann. Och vi är så oerhört lika med vissa saker, men kanske ganska olika i uttryck som personer. Jag har alltid rört på mig på ett eller annat sätt, men jag är mer estetisk än vad Tobbe är. Vi är dock väldigt lika i hur vi reagerar och hanterar vissa situationer. Fortfarande; det är på ett sån

t sätt som gör att vi går ihop, och inte tvärtom.

Det är roligt också att båda kände att vi inte skulle ha tid för ett förhållande den här perioden. Ändå har ingen någonsin tvekat om att satsa på det här. Och det är så oerhört skönt att träffas på helgerna och bara ta det lugnt - och veta att vi kan åka iväg nå

gonstans men att det ändå kommer vara lugnt.

Jag inser nu att jag kanske behöver lugnet. Det kanske är därför ensamheten är min vän, och inte min fiende.

ai shiteru