även om jag inte kommer tillbaks till dig.

Jag har tänkt, tänker och kommer att fortsätta tänka över det här.
Jag kommer säkert ångra mig att jag någonsin skrev det här, att jag tänkte så här, men liksom ingenting i universum är rätt, är ingenting fel.

Jag kan inte leva ett liv som på ett eller annat vis kontrolleras av en människa som jag inte ens längre pratar med. Och jag vet med mig att jag har låtit alldeles för många själar göra detta med mig. Men mitt liv hade faktiskt kunnat se annorlunda ut.
Det är faktiskt inte mitt fel att du fortfarande tycker om mig, att du säker inte ens tål att tänka på mig för att jag någonsin gjorde väldigt ont i ditt hjärta. Det är inte mitt fel. Det är inte ens mitt fel att det inte är vi för jag försökte faktiskt hitta något men om pusselbitar saknas så går det inte. Och du gjorde ont på ett sätt som ingen hade gjort förut. Mina panikattacker ökade.

Jag träffade en kille, som i en saga, som jag föll så djupt för. Han och jag förstod varann och allting kändes så oerhört jävla rätt och det var som om vi hade kännt varann sen födseln. Fastän det skiljer tre år på oss. Jag tror någonstans att vi är själsfränder och även om jag tvekar ibland så tror jag att det alltid kommer finnas ett band mellan oss.
Och idag är jag inte kär. Men jag vet vad jag skulle kämpat för om jag var.

Och det värsta är att jag inte tog chansen med honom. Jag fylldes med förvirrade, snurrande tankar och dansade runt i cirklar och hittade inte ut och lät mig vara en marionettedocka, styrd av en annan persons känslor.
Och någon ska aldrig någonsin få göra så mot mig igen.
Inte ens då vi inte pratar.


och därför vet jag inte om jag kommer tillbaks till dig.